1. |
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den i FN, EU, OSSE och andra internationella organisationer skall verka för att förmå Ryssland att minska sina militära insatser i Tjetjenien. |
2. |
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den i FN, EU, OSSE och andra internationella organisationer skall verka för det tjetjenska folkets rätt till självbestämmande inom Ryska Federationen. |
3. |
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den i FN, EU, OSSE och andra internationella organisationer skall aktivt arbeta för att tvinga parterna till förhandlingsbordet. |
Tjetjenien är ett litet land med en liten befolkning i Kaukasus. I den Autonoma Sovjetrepubliken, som området då benämndes, bodde 1,3 miljoner människor 1989. Knappt 750 000 av dem var tjetjener. Andra folkgrupper som bodde i Tjetjenien i slutet av 1980-talet var ryssar och ingusjier. Ryssarna utgjorde ungefär 300 000 av befolkningen i landet. Huvudstaden Grozny, som var en stad ungefär lika stor som Malmö eller något mindre än Göteborg, hade knappt 400 000 invånare. Majoriteten av folket i Grozny var ryssar. Dessa har idag till följd av de krig som förts begivit sig till Ryssland. Tjetjenerna som lever kvar gör det under mycket svåra umbäranden.
1991 förklarade sig Tjetjenien självständigt under ledning av den f.d. sovjetiske flyggeneralen Dzjochar Dudajev. Men först i december 1994 ingrep Ryssland militärt för att kväsa dessa självständighetssträvandena. Ingripandet var enligt den ryska försvarsministern tänkt som en enkel och snabb operation. Den utvecklades emellertid till ett krig som väckte omvärldens protester.
Under hösten 1993 började president Jeltsin att stärka den ryska centralmaktens ställning. Ryssland ville stoppa separatistiska tendenser i delrepublikerna. Tjetjenien blev separatismens sista fäste då försökte Moskvaregeringen störta Dudajev genom att understödja en inhemsk oppositionsrörelse mot honom.
Den 11 december 1994 gick ryskt pansar in i Tjetjenien. De blodiga striderna som krävde stora förluster bland såväl ryska värnpliktiga som bland civilbefolkningen i Tjetjenien, väckte stark motvilja i breda kretsar i Ryssland.
De ryska styrkorna kunde genom sin materiella och numerära överlägsenhet ta kontroll över Groznij och andra större orter. Redan under vintern 1995 förklarade militärledningen att kriget i praktiken var över. Men de tjetjenska rebellerna övergick snart till en gerillataktik som den ryska armén inte förmådde hantera. De ryska förlusterna blev mycket stora, vilket gjorde opinionen i Ryssland negativ till hela krigsföretaget. Båda sidor, men i synnerhet den ryska, gjorde sig skyldiga till svåra övergrepp på civilbefolkningen.
Efter att Jeltsin hade vunnit presidentvalet 1996 ville han avsluta kriget och i augusti 1996 lyckades man förhandla fram ett preliminärt fredsavtal med tjetjenernas befälhavare Aslan Maskhadov.
Det preliminära fredsavtalet innebär att de ryska styrkorna drogs bort från Tjetjenien. Krigets kärnfråga – Tjetjeniens framtida ställning – lades emellertid på is.
Det andra kriget inleddes hösten 1999. Den ryska armén intog relativet lätt norra delen av Tjetjenien. Därefter tvingades man till att för krig mot en mycket svårbesegrad gerillaarmé. Idag tros Ryssland ha mellan 70 000 – 80 000 soldater i Tjetjenien. Hittills har kriget krävt stora förluster med tusentals döda och sårade på båda sidor.
Den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE har gjort viss försök att få slut på kriget men misslyckats. EU har ägnat Tjetjenien viss uppmärksamhet men sannolikt inte gjort allt som står i organisationens förmåga för att få slut på kriget. Europarådet har avgivit en svidande kritik av Ryssland när det gäller respekten för mänskliga rättigheter under Tjetjenienkriget. Men mycket men kan Europarådet inte göra utom möjligen utesluta Ryssland ur rådet. OSSE ville ör övrigt inte utestänga Ryssland från Europarådets arbete.
Det har blivit svårare för journalister och fotografer att komma in i Tjetjenien, vilka skulle kunna rapportera om vad som utspelas där. Trots detta vet man att anarkin inom den ryska armén i Tjetjenien tilltar och medför allt grövre brott mot de mänskliga rättigheterna.
Förhållandena i Tjetjenien för de ryska soldaterna är svåra med en motståndare som kan dyka upp var som helst. Underhållet av trupperna är eftersatt. Moralen usel. Soldaterna rånar och stjäl från befolkningen för att få mat.
Många exempel visar också på tjetjenska grymheter. Avhuggna huvuden från ryska soldater har satts upp på stolpar i avskräckande syfte och många ryssar vill hämnas sårade eller dödade kamrater.
Det har förekommit uppgifter om att tjetjenerna inom sina led hyser anhängare av islamska fundamentalister som begett sig till Tjetjenien för att slåss mot den ryska armén och sprida sitt budskap. Det kan mycket väl stämma men det tjetjenska folket är mestadels anhängare av andra mer tolerante och mindre dogmatiska riktningar av islam. Kriget kan därför knappast framställas som ett uttryck för en expansionsinriktad islamsk fundamentalism.
Den ryska politiken gentemot Tjetjenien visar på en osedvanligt stor rigiditet. De tycks inte se andra lösningar än de rent militära, vilka inte leder till annat än moraliskt förfall inom den ryska armén, omfattande förbrytelser mot de mänskliga rättigheter och oerhörda lidanden för et tjetjenska folket. Detta lidande leder endast till våldsamt motstånd från tjetjenernas sida. Våldsspiralen skruvas upp ytterligare, vilket försvårar lösningar på politisk väg.
Ryssland har inget att vinna på att fortsätta kriget. Skulle man besegra tjetjenerna och vinna kriget så sker det till ett pris som bara skulle vara en evig skamfläck för Ryssland. Det krävs att omvärldens förlamning inför kriget i Tjetjenien bryts. Detta kan endast ske genom ihärdiga ansträngningar från världssamfundet, OSSE och EU.
Sker inte det kommer det tjetjenska folket att försvinna ur historien. Det är ett befolkningsmässigt litet folk men har likafullt rätt att existera.
Vänsterpartiet anser att den svenska regeringen i FN, EU, OSSE och andre internationella organisationer skall verka för att förmå Ryssland att minska sina militära insatser i Tjetjenien.
Detta vill riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att den svenska regeringen i FN, EU, OSSE och andra internationella organisationer skall verka för det tjetjenska folkets rätt till självbestämmande inom Ryska Federationen.
Detta vi riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att den svenska regeringen i DN, EU, OSSE och andra internationella organisationer skall aktivt arbeta för att tvinga parterna till förhandlingbordet.
Detta vill riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Stockholm den 2 oktober 2001
Murad Artin
Berit Jóhannesson
Maggi Mikaelsson
Lars Ohly
Stig Sandström
Willy Söderdahl
Eva Zetterberg